En skrönika från oktober 2010 som argumenterar för mer tydlighet när man diskuterar mångkulturbegreppet.

Från början fanns inget annat än is i det land som skulle bli Sverige. Inga människor.

Alla som har kommit hit, från den som först satte sin fot i det här landet till den senaste invandraren, har kommit någon annanstans ifrån.

Och när de har kommit har de tagit med sig tankar, erfarenheter, föreställningar, värderingar, vanor, idéer, kunskaper och seder som de har förvärvat där de kom ifrån.

Den som kom allra först behövde inte konfrontera sina föreställningar med någon annans. Men alla andra, som kom efter den som kom först, har måst göra det.

Ofta har nya kunskaper och erfarenheter tacksamt anammats av dem som hade kommit tidigare. I andra fall förkastades de avvikande idéerna. Så har det alltid varit. Det som är vårt kulturella arv har hela tiden konfronterats av nya tankar som har kritiskt prövats och sedan accepterats eller förkastats.

Ibland har olika föreställningar levt sida vid sida under en tid till dess en av dem har blivit allmänt accepterad. Den processen kan ha tagit lång tid och ibland har den gett upphov till spänningar och konflikter i samhället. Ansgar fick anhängare som anslöt sig till kristendomen i mitten av 800-talet, men det skulle dröja ytterligare 300 år innan den nya tron helt hade konkurrerat ut asatron.

Liksom alla länder som inte helt avskärmar sig från omvärlden är Sverige därför ett blandkulturellt samhälle, där blandningen hela tiden förändras genom impulser utifrån. De impulserna kommer delvis från vår dialog med omvärlden, exempelvis genom att vi tar del av andra länders mediautbud, men i hög grad också från det bagage som de som flyttar hit för med sig.

Det är svårt att se annat än goda effekter av att ett samhälles kultur utvecklas och förnyas genom mötet med andra kulturer, ett möte som leder till att somt accepteras och annat förkastas men inget lämnas oprövat.

Frågan är då om också ett mångkulturellt samhälle är eftersträvansvärt, alltså ett samhälle där olika kulturer lever sida vid sida utan att integreras och där alla kulturella yttringar utan prövning ges lika ställning och värde. ”Mångkulturell” har blivit ett positivt laddat politiskt slagord, som i likhet med många trender har fått ett sådant genomslag att det har blivit svårt att ifrågasätta eller ens kritiskt diskutera värdet av mångkulturalism.

Men genom att förenkla frågeställningen, genom att framställa problemet som ett val mellan tolerans och främlingshat, löper vi risk att bädda för de strömningar som har lett till SD:s framgångar i det senaste riksdagsvalet.

Vi måste nyansera diskussionen om mångkultur och fråga oss vilket slag av kulturella yttringar vi talar om.

Det finns knappast någon som har problem med att norrlänningar äter tjälknöl och surströmming medan skåningar vill ha ål och gås. Andra matseder, t.ex. vägran att äta griskött eller kravet på kosher- och hallalslaktning, är också den resandes ensak så länge det inte uppkommer konflikt med livsmedelslagstiftningen.

Det finns heller ingen anledning att kräva att alla människor som bor i Sverige ska fira jul, vare sig den är kristen eller sekulariserad. Vill man vara ledig från arbetet på helger som inte finns i den svenska almanackan kan det möjligen orsaka problem, men det är en praktisk fråga som borde gå att hantera med lite smidighet.

Men det finns andra kulturella yttringar som inte kan leva sida vid sida, med samma värde, i ett land om det ska fungera som ett politiskt system.

Uppfattningen att religiösa påbud har företräde framför lagens bestämmelser kan inte samsas med den motsatta uppfattningen.

Normen att individens rätt måste stå tillbaka för familjens intresse är inte förenlig med den omvända ordningen.

Tanken att kvinnan av naturen är underordnad mannen kan inte gälla sida vid sida med respekten för människors lika värde.

Föreställningen att värderingar ska vara fredade för ifrågasättande och kritik står i motsatsställning till principen om yttrandefrihet.

Ett land är mer än ett territorium. För att ett land ska fungera krävs ett system av lagar, ekonomiska institutioner och normer som är allmänt accepterade. Normsystemet behöver inte vara till alla delar enhetligt, och det måste kunna ifrågasättas och utmanas så att det vid behov kan förändras. Men det finns en gräns för hur stora kulturskillnader vi kan leva med, sida vid sida, utan att kittet som håller samman samhället brister. Att lägga locket på och slagordsmässigt propagera för mångkulturalism, utan att vi gör klart för oss vilket slag av kulturskillnader vi talar om och hur stora skillnader vi kan leva med, hjälper inte saken. I stället behöver vi en rakare och mer nyanserad diskussion just för att inte hamna i motsatsen till det öppna och välkomnande samhälle som vi eftersträvar.