poster
poster
En skrönika från februari 2010 som diskuterar vad som kan vara viktigt och oviktigt i vårt s.k. kulturarv.
En sak kan vi vara alldeles säkra på – världen kommer inte alltid att se ut som i dag.
En morgon kommer vi eller våra efterkommande att vakna till en värld där det inte längre är det som vi kallar västerlandet som dominerar. Politiskt och/eller ekonomiskt.
Många av de länder som nu är i färd med att öka sin ekonomiska styrka och sin vapenmakt – grundläggande förutsättningar för politisk makt – har föga till övers för det som vi vill se som västerländska värderingar. Vi skulle inte känna oss bekväma i en värld där Kina eller Ryssland, som de nu ser ut, sätter agendan. Än mindre Iran.
Men vi kan bli tvungna att gilla läget. Väljer vi då att anpassa oss, som varg bland vargar? Eller bör vi hellre – som en gång grekerna i romarriket – slå vakt om vårt kulturella arv i en omgivning med andra traditioner och värderingar?
Det känns lätt att förorda den senare vägen. Att slå vakt om det som vi värderar högst i vårt kulturarv. Betydligt svårare är att precisera vad det arvet består av.
Själv vill jag nominera fyra favoriter som ryms under etiketterna yttrandefrihet, jämlikhet, demokrati och förnuft. Men etiketter räcker inte, honnörsord som demokrati och frihet har missbrukats på det grövsta. Vi måste gå vidare och precisera mer i detalj vad vi möjligen kan karakterisera som västerländska värderingar men som i den bästa av världar borde kunna ses som allmänmänskliga värderingar.
Mitt första val gäller friheten att ge uttryck för kontroversiella tankar och idéer. Rätten att kritisera. Rätten att ifrågasätta det som andra håller för sant. I synnerhet rätten att opponera mot den etablerade ordningen. Åsikts- och yttrandefriheten måste väga tyngre än olika gruppers eller makthavares intresse av att slippa kritik eller ifrågasättande.
Respekten för varje människas värde är grundläggande i den humanistiska traditionen. Rättigheter och skyldigheter får inte graderas, beroende på kön, etnisk eller social tillhörighet, ekonomisk ställning eller andra egenskaper. Människor får inte utsättas för behandling som hotar deras liv, hälsa eller egendom.
Demokrati förutsätter ett politiskt system som förhindrar att majoriteten förtrycks av en minoritet. Den förutsättningen är nödvändig, men inte tillräcklig. Det måste också finnas ett rättssystem som skyddar minoriteten från att förtryckas av majoriteten.
Vad som är sant får inte bestämmas utifrån dogm, påbud eller någons inre övertygelse. I en förnuftsbaserad kultur tillämpas vetenskaplig metod för att skilja sanningar från vanföreställningar. Genom att ställa upp hypoteser och testa dem med kontrollerbara metoder kan man objektivt fastställa vad som är osant. Däremot går det inte att objektivt och slutgiltigt slå fast sanningar. Förklaringar som har starkt stöd och inte har kunnat falsifieras gäller tills vidare, som bästa möjliga antagande.
Det här är värderingar som har utvecklats under lång tid, som en del av vår civiliseringsprocess. Vägen har inte varit rak utan synnerligen krokig, med många stickspår och bakslag. I dag vill vi gärna tro att de omfattas de av de flesta i vår del av världen och i många länder på andra sidan haven. Men är verkligen stödet för åsiktsfrihet, jämlikhet, demokrati och förnuft så stabilt – ens i vårt land – som man kunde hoppas?
När rondellhundskarusellen snurrade som värst hördes många röster i den offentliga debatten som pläderade för återhållsamhet. Man menade att yttrandefriheten borde vika när grupper av människor kunde känna sig kränkta av framställningar i bild eller skrift. Vad det i realiteten handlade om var att fundamentalister i länder långt borta, som ofta inte ens hade sett de förgripliga teckningarna, blåste upp en opinion som fick ett skrämmande starkt genomslag. De krävde total avhållsamhet från varje handling eller framställning som de själva uppfattade som sårande, även av människor som inte på något sätt delade deras tro eller värderingar. En motsvarande respekt för andra människors värderingar var däremot helt främmande för dessa opinionsbildare, tvärtom uppmuntrar många fundamentalister såväl mord på enskilda individer som massmord på större grupper av människor med en annan tro. När opinionsbildare i vårt land manar till återhållsamhet kan man fråga sig om stödet för yttrandefriheten är så stabilt som vi hittills har föreställt oss.
Ett antal avgöranden i svenska domstolar har väckt uppmärksamhet därför att man i domskälen har angett den åtalades kulturella bakgrund som en förmildrande omständighet. Det har handlat om misshandel eller andra former av övergrepp inom familjens eller släktens ram. Slutsatsen blir alltså att om den som utsätts för ett brott kommer från en viss kulturell miljö så förtjänar hon eller han inte samma skydd från statens sida. Och om en förövare har en sådan bakgrund så skulle brottet bedömas som mer naturligt och därmed mindre klandervärt. Det är svårt att säga om ett sådant synsätt är mest kränkande för förövaren eller för offret. I varje fall innebär det ett avsteg från principen att människor ska ha lika värde inför lagen oavsett social eller etnisk tillhörighet.
I Sverige kallas media ofta för tredje statsmakten. I många andra länder används i stället benämningen fjärde statsmakten. Där är det i stället rättsväsendet som är den tredje statsmakten. Rättsväsendet har i Sverige en svag ställning, och har under lång tid setts som politikens förlängda arm. Formerna för tillsättning av de högsta domarämbetena kan skapa oro för ett beroende i förhållande till den politiska makten och det har i praktiken ofta blivit så att dessa poster innehas av personer som under lång tid lojalt tjänat regeringsmakten. Demokrati är mer än majoritetsstyre, i synnerhet i ett land där många institutioner fortfarande är impregnerade av den s.k. enpartidemokratin. Ett viktigt steg i rätt riktning var att lägga Riksrevisionen under Riksdagens huvudmannaskap. Nu diskuteras huvudmannaskapet för det Finanspolitiska Rådet. Men så länge rätten kan upplevas som underordnad i förhållande till politiken kvarstår en demokratisk brist i vårt land, till förfång för minoritetsskyddet.
Tilltron till vetenskap och beprövad erfarenhet kan framstå som mer grundmurad. Men också här finns tendenser som hotar förnuftets företräde framför olika slag av villfarelser. Larmrapporter med svagt underlag får med hjälp av media många gånger ett starkt genomslag i den allmänna opinionen. Och i en konsensuskultur som den svenska finns risk för att ”politiskt korrekta” värderingar inte utsätts för en kritisk granskning baserad på empirisk forskning.
Men även om det finns anledning att vara vaksam när det gäller stödet på hemmaplan för yttrandefrihet, jämlikhet, demokrati och förnuft så är naturligtvis situationen långt värre i alltför många andra länder. Oliktänkande dödas eller torteras, rättsmaskineriet används för att befästa ekonomisk-politiska maktgruppers ställning, det fria meningsutbytet stryps, kvinnor förvägras utbildning, religiös dogm upphöjs till lag. Exemplen är legio.
Det är ju inte heller så att problemet kan reduceras till en fråga om geografi. Det finns små grupper med extrema åsikter i Bagdad, men det finns det också i Västbankens bosättningar och i Dallas. Ingen av de tre monoteistiska världsreligionerna lyckas hålla rent från anhängare som vill radera ut det som mänskligheten har uppnått i humaniserande och civiliserande riktning under ett par hundra år.
Det finns ett antal grundläggande värderingar som utgör kittet i vår kultur. De är värda att slå vakt om, inte bara i våra relationer till nya starka aktörer på världsarenan. Det är också sådana värderingar som gör att många människor flyr från diktatur och förtryck och söker sig till vårt land och som de har all rätt att vänta sig att vi står upp för. De har många gånger flytt från ett samhällsskick som tar avstånd från kvinnors och mäns rätt att själva välja partner, från lagens företräde framför religionen, från yttrandefriheten och från vetenskapen som metod för att hjälpa oss att förstå hur världen fungerar. Vi har ingen anledning att här hemma jämställa sådana kulturer med våra grundvärderingar. I den meningen är vårt land inte mångkulturellt, och bör inte heller bli det.
Om fortsätter att slå vakt om de värderingar som vi uppfattar som fundamentet för vår civilisation – och samtidigt är öppna för nya tankar och traditioner som låter sig förenas med dessa värderingar – kan det bli lättare att leva med att länder som vi upplever som främmande en dag kan komma att passera oss i levnadsstandard, äga våra fabriker och tjänsteföretag, tvinga oss att lära nya språk och på olika sätt bestämma var skåpet ska stå.
Slå vakt
tisdag den 5 april 2011